Saturday, September 21, 2013

Öppet brev till Jan Ericsson

Moderaten Jan Ericson sade häromdagen i TV att han "ju inte fått några större mängder mail i min mailbox från människor som tackar nej till en skattesänkning".

Här är mitt svar på detta.

Hej,

Jag såg att du inte har fått några mängder mail från folk som är emot skattesänkningar, så jag ville ge dig min bild av dessa.

Jag jobbar som IT-konsult och tjänar bra på det. Jag gör ett bra jobb - men jag kan ofta ifrågasätta om det jag gör har en så stor samhällsnytta att jag verkligen är värd dubbelt så hög lön som min vän, som är högstadielärare, eller en annan vän, som är sjuksköterska. I vårt marknadssamhälle är det dock så att det jag gör värderas högre än det de gör, samtidigt som jag har oerhört bättre arbetsmiljö än sagda vänner har. Men marknadsvärdet har ju ingenting med samhällsnytta att göra...

Sedan Alliansen fick majoritet i valet första gången har jag fått lägre skatt. Visst är det trevligt att jag kan spara mer till pensionen, köpa lite fler aktier eller fonder eller på annat sätt förbereda mig för den tid då jag inte längre är värd någonting på marknaden. Men det svider i själen istället för i plånboken. Jag vet ju att vänner och släktingar som jobbar inom omsorg eller skola samtidigt utsätts för mer och mer besparingsåtgärder, att deras vardag har blivit mer och mer svår att få ihop utan att de ersätts ekonomiskt för denna ökade belastning. Jag ser en vän som är sjuksköterska som inte längre hinner prata med patienterna, utom möjligen medan hon gör något annat, som att ta blodtryck eller lägga om ett sår. Jag ser en vän som är lärare som är så trött att han nästan gråter när han får på sig en till utvärdering som måste skrivas. Jag ser min mamma, som efter 40 år i läraryrket inte klarar av heltid eftersom hennes arbetssituation försämrats så kraftigt under de gångna åren.

Och jag ser min vän vars kropp inte fungerar längre, och som varje år på nytt måste kämpa för att få behålla sina assistenter, och som inte har råd med de små tekniska hjälpmedel som skulle göra hennes liv lättare. Jag ser äldre släktingar som gått i pension. Jag ser vänner som är sjukskrivna. Under den tid som jag har fått mer i plånboken har de fått det sämre ställt - och de har *ingen* möjlighet att göra någonting åt det. Om min vän kunde använda sina lemmar skulle hon jobba - hon gjorde det länge efter att hon förlorat funktionen i benen, men nu kan hon inte heller använda händerna och hon behöver syrgas för att orka föra ett samtal. Hon betalar min skattesänkning. Mina äldre släktingar som vänder på slantarna - de har betalat min skattesänkning. Min vän som är sjukskriven efter att hennes slitiga jobb har förtärt henne till kropp och själ - hon betalar min skattesksänkning. Min vän som är arbetslös, som söker jobb efter jobb efter jobb efter jobb - hon betalar min skattesänkning. (Och, för den delen, min vän som är rekryteringsansvarig och som vadar igenom ansökning efter ansökning från människor som faktiskt inte kan göra det jobb som efterfrågas, men som ändå måste skicka in ett givet antal ansökningar för att få ut sin a-kassa - hennes arbetsgivare betalar med hennes tid också för min skattesänkning - visst är det företagarvänligt?)

Nu kan en invändning vara att "men du har ju pengar nu efter skattesänkningen, du kan hjälpa dessa". Jo, det kan jag ju. Jag gör det också. Jag donerar pengar hit och dit, jag köper flera ex av Situation Stockholm varje månad, jag försöker verkligen att hjälpa. Men det är två stora svagheter med den tanken.

För det första - om tanken med skattesänkning är att det ska göra mig rikare och nöjdare och mer villig att jobba, hur går det då ihop med att jag samtidigt behöver ge av denna skattesänkning till de behövande i min närhet? Vari består förbättringen när det handlar om att samma mängd pengar ges ut, fast nu till folk som ska vara tacksamma för att få den, istället för via skatten till folk som har rätt till en social trygghet?

Och för det andra - vad händer med den som är sjuk, arbetslös, pensionär, hemlös, och/eller fattig, och som inte råkar vara släkt med någon som kan och vill hjälpa dem? Hela grejen med social grundtrygghet är ju att en inte ska vara beroende av att ha rätt släktingar och vänner för att få ett värdigt liv.

Så, som en sammanfattning: Höj min skatt, snälla! Höj den så att lärare, sjuksköterskor och andra som jobbar med att ta hand om människor kan få en dräglig lön och arbetsmiljö. Höj den så att den som är sjuk, gammal, fattig, också kan få en dräglig levnadsstandard. Höj den så att jag åter kan vara stolt över att leva i ett land där ingen behöver svälta, eller välja mellan mat och medicin, eller vara orolig för att en sjukdom ska göra att en blir bostadslös för att en inte längre har råd med tak över huvudet.

Höj min skatt. Jag vill hellre att det svider i plånboken än i själen.

Med vänlig hälsning,
Jenny Dybedahl